timsvolontarresan och hem igen.

Resan med planering och själva Indien och sen när jag kommer hem. Och mitt fortsatta arbete för barnen i Banjara Basti.

Hoppa till: Content | Sidebar | Footer

Är inte så osynlig längre.

2012-07-11 @ 21:36:08

Jag har hamnat i Tidningen igen. Var hos min flickvän när mina föräldrar ringde och sa att jag var i tidningen. Det är kul men blir samtidigt lite rädd att ni skall tröttna på mitt nylle. Mitt motto är att få så mycket hjälp till "mina" barn i Indien. Inte att försöka spränga antal bilder i tidningen. Fast jag erkänner det är kul. Helst nu när jag fått en hund också ( syrrans hund )
 
Nä jag är tacksam för allt intresse som handlar om mej och Banjara Basti. Ju fler som fastnar för de underbara,
glada barnen där nere, ju gladare blir jag.
 
Jag visar här iallafall minhelside bild och hoppas att detta för något gott med sig.
 
Detta är speciellt, veckans hjälte.........passar inte in på mig. Jag är ingen hjälte utan en vanlig kille som vill göra något bra. Aftonbladet ha iallafall en härlig inställning, de tar fram alla möjliga människor och visar att  jorden är i goda händer. Ett minne för livet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Detta gjorde jag i dag!

2012-02-13 @ 20:46:41






Idag var jag med i Radion. Jag var inte så nervös på vägen dit men direkt när jag satte mig ner och skulle prata kunde jag känna hur min röst försvann, men det gick väldigt bra ändå. Jag fick med det mesta och alla jag pratat med gilla de jag sa, var väldigt rolig upplevelse.





Jag är inbjuden till Radio Malmö hus på Måndag.

2012-02-10 @ 19:54:00




Jag fick en inbjudan att vara med i radion på måndag, skall bli spännande och lite skrämmande. Skall vara där klockan 09,30, skall prata med Ebba Granath, som är programledare. Har aldrig varit i radion förr så det skall bli intressant.


Ystads Allehanda.

2012-02-06 @ 21:17:48



I dag hamnade jag i Ystads Allehanda. 



 





Hans nya mål – att rädda världen

Text: Frida Eriksson
Publicerad 6 februari 2012 5.00 Uppdaterad 6 februari 2012 5.002012-02-06 05:00:02

Ystad/Rögla.
Innan han blev sjuk drömde Tim Fredholm om att flytta till USA för att spela amerikansk fotboll. Nu vill han rädda världen. Som ett första steg gör han sitt projektarbete som volontär i Indien.

För fem år sedan började Tim Fredholm från Rögla känna sig ovanligt trött. Kroppen gjorde ont vid ansträngning och det blev bara värre och värre. Efter otaliga läkarbesök har han fått veta att han har en muskelsjukdom, men exakt vilken är ännu inte klarlagt.

– Det var jobbigt i början. Folk trodde att jag bara var en lat tonåring innan läkarna sa att jag var sjuk. Nu har jag lärt mig leva med det, berättar han.

Taekwondon och den amerikanska fotbollen fick strykas ur kalendern. Att träna med smärta och trötthet fungerade inte. Och drömmen om att som 15-åring åka till USA för att lira boll krossades.

– Jag får undvika det jag mår dåligt av. Bra dagar kan jag gå i tio minuter, sedan mår jag rätt dåligt. Anstränger jag mig för mycket blir jag liggande i flera dagar, säger han.

I början drog han sig undan och tyckte att det kändes pinsamt. Efter något år orkade han berätta för vänner att han var sjuk. I dag möts han av acceptans, och Tim Fredholm tycker själv att han blivit mer förstående.

– Framför allt för folk som är sjuka. Innan har man inte vetat hur det känts.

Nu läser han sista året på John Bauergymnasiets IT-linje i Ystad. Hans nya dröm är att rädda världen, sakta men säkert. Starten blir en volontärresa till Indien.

– Förra terminen gjorde jag praktik jag på ett pc-företag i Tyskland. Där fick man verkligen känna på arbetslivet. Nu ska jag som både praktik och projektarbete fixa datorer och hjälpa barn, äldre, handikappade och mödrar som har det svårt, berättar han.

Fattig by

Den 23 februari lämnar Tim Fredholm Sverige för drygt tre veckor i Banjara Basti. Med hjälp av familjen har han samlat ihop de 12 000 kronor som behövdes till resan. Nu försöker han få ihop så mycket som möjligt i fickpengar för att kunna köpa saker till behövande på plats.

– Det är en fattig by som räknas som soptipp i Indien. Jag är nervös för allt kan man säga. Men jag har alltid gillat att hjälpa till, jag är uppfostrad så. Som student har man inte så mycket tid eller pengar, men nu kom chansen, säger han.

Sjukdomsmässigt hoppas han att det ska gå bra.

– Man har sina dagar när man är trött, men det har alla. Jag är inte ledsen mer – jag lever ju, och det är ett plus, konstaterar han.

Större eller mindre text