Trött och så har jag ont, trevlig helg......
Det är för bland annat dessa underbara barn jag försöker få i hop pengar. De skall få chansen att ha det som jag och andra i Sverige. De skall kunna gå i skolan och ha mat på bordet. Det borde vara alla barn i världens rättigheter.
Jag blev nominerad av en god vän, fick reda på det samma dag jag skulle resa upp.
Att bli nominerad av någon är ett stort betyg på att man har lyckas med det man vill få fram. Jag vill kunna hjälpa barnen nere i Banjara Basti så att de kan få samma rättigheter som jag att få gå i skola och att äta varje dag, att de skall kunna välja själv hur deras liv skall utvecklas.
Jag åkte upp 80 mil tur och retur bara för att få lära mig att tillhör man inte en speciell grupp så har man inte en chans. Jag tillhör inte pingstkyrkan alltså skulle jag inte kunna vinna ens om jag stod själv som nominerad. Inget ont om dem nu utan detta är hur jag kände det när de tog emot mig.
Jag undrar bara varför de lät mig bli nominerad??? Vi var några stycken som bara stod där och inte visste om vi vunnit eller ej, vi skulle vara där kl. 18,30, då fick vi reda på var vi skulle stå. Sen fick man vänta till kl. 22,00 då denna gala började, det var tre äldre som vann. Duktiga människor, det misstror jag inte men om det är en ungdoms gala varför vann ingen av ungdomarna då? Borde man inte prisa de unga så att de fortsätter denna väg, med bra uppmuntran?
Ingen av oss andra fick berätta vad vi gjort eller hade för drömmar, vi blev bara bortskuffade. Dem jag stod med hade så myckert att berätta men ingen som lyssnade. Vi var ingenting! De visste att jag var sjuk, men brydde de sig om att jag skulle resa så långt bara för att bli så tråkigt behandlad, de kunde åtminstonde bjudit på en läsk!!! Skulle inte villja tillhöra en grupp av människor som gör så mot andra. De andra var inte heller så glada.
Jag tackar min mamma och flickvän som trodde på mig och även Anna, ni tror på mig och jag kommer inte att svika ert förtroende. Jag kommer att kämpa vidare, jag hade tagit dessa prispengar om jag vunnit och gett dem vidare, det är vad jag tror på.
Vem vet kanske blir jag nominerad till något annat och vinner stora pengar så att elevhemmet kan byggas färdigt.
Mina drömmar kan ingen ta i från mig, bara pengar som jag hellre hade gett vidare till "mina barn" istället för till bensin pengar för en otroligt lång resa eftersom min kropp inte gillar att bli plågad så länge. Nu kommer det att ta några dagar innan jag blir okej igen.
Nä sommaren har precis börjat och jag kommer nog på något som kan hjälpa mitt mål att komma framåt. Jag har många här som stöttar mig och det känns kanon fint. Tack för att ni tror på mig.
Livet är för kort för att bli sur och vresig som mamma säger.
